ptbyemma.blogg.se

Som ni kanske minns sprang jag GöteborgsVarvet i våras.
Inte?
Näe, knappt inte jag heller.

Känns som om det var i ett annat liv.

Hur som.

Jag tänkte att det var dags att sammanfatta loppet.

 

Ja ni. Knappt inga? Jag och Agnes anmälde oss i oktober och jag vet att jag var megataggad på utmaningen. Var t.o.m.så überseriös att jag knåpade ihop ett träningsupplägg med grundperiod, förberedelseperiod, formtoppning osv. Om jag tog tag i den? Näe. 
Helt plötsligt var det april och jag tänkte att nu är det ändå ingen idé att börja. "Nu kan jag lika gärna spara kilometrarna till loppet", och det gjorde jag. Sprang inte en kilometer innan utan förlitade mig på att Tabatan och spinningen skulle ha gjort någon nytta. 

Veckan innan loppet gick vi och hoppades på att vi skulle få ett mail där det stod att Varvet var inställt. Det mailet kom aldrig..

 

Vi valde att ta egen bil, vilket var oerhört smidigt. Lämnade Örebro runt 8-9tiden (om jag inte minns helt fel) då vi inte startade förrän 15:24 resp 15:52. Parkerade bilen ute vid Åby Travbana för typ 20 spänn och för den summan fick vi transfer in till Mässan (där nummerlappen skulle hämtas) samt från Mässan till startområdet. Väl på startområdet följde vi bara strömmen till bagageinlämning, startgrupper, osv.
Hur det gick att ta sig hem efter loppet? Minst lika smidigt, bortsett från en något mer staplande gångstil..Transferbussar stod och väntade där vi hade blivit avsläppta innan loppet och tog oss direkt till parkeringen. Väl i bilen körde Agnes som en Gudinna hela vägen hem. Tror vi landade i Örebro runt midnatt.. 

 

Startade bland de sista grupperna, närmare bestämt nr 24. Väldigt blandat med deltagare- yngre, äldre, nybörjare mixat med vana löpare. Hamnade brevid en skotska(?) som hade sprungit sin första halvmara några veckor tididgare på hemmaplan, fått mersmak och spontananmält sig till Varvet. Otroligt avslappnad och familjär stämning bland deltagarna, inget knuff och skuff utan glada dunk i ryggen och high fives. Väl framme vid starten började nervositeten göra sig påmind. Mindre snack, mer fokus. Uppvärmningen bestod av en låt, EN! Vi ska alltså springa 21km och får en uppvärmning beståendes av lite hopp och studs under typ 4 minuter..skrämmande. Visst, du kan påbörja din egna uppvärmning men det finns inte speciellt mycket utrymme längs vandringen ner mot startlinjen.

Jaja. Startskottet går och jag trampar igång. Tvingar mig själv att springa lugnt, har satt upp en kilometertid på ca 6-7min. Detta visade sig göra susen. Höll ett jämnt och bra tempo, utan att pulsen rusade upp utan såg det som en förlängning på uppvärmningen. Plus att det höll tankarna på annat när jag tvingades började räkna tid vid varje kilometermarkering. Trots detta var det långt ifrån smärtfritt. Började känna av låren vid 3km, vader och hälsenor vid 7km och fotsulorna brann vid 12km. Vid 16-17km ville jag bara lägga mig ner och dö. "Lyft på knäna", "spänn bålen", "tryck ifrån"- kommandona till mig själv upprepades som ett mantra. Om och om igen. Sista kilometern däremot, där var jag blixten. Satan i gatan så mycket energi som återkom. Eller om det var överlevnadsinstinkten..Korsade mållinjen på 2.18.37, med en snittid på ca 6.5min/km, och världens största leende (kanske inte utåt men inombords..). 

Att jag sen dessutom blev kissnödig efter ett par kilometer, sinnes. Ja, det fanns bajamajor utplaceras längs banan, typ varannan kilometer men aldrig att jag skulle ställa mig i kö och stelna till. Nej nej, aldrig i livet. Så jag gjorde en deal med mig själv. Vid nästa lediga bajamaja får du gå på toa. Den kom vid 17km-markeringen, mitt på Avenyn. Det har nog aldrig varit så skönt att kissa men j*vlar i havet vad det var oskönt att börja springa igen efter stoppet. Nog för att det kan ha varit mitt livs snabbaste toabesök men det räckte tydligen för att mina ben skulle stumna till.. 

 

 

Ja herregud. Den var blandad. Jag var så sinnessjukt jäkla stolt över mig själv att jag tagit mig i mål. Samtidigt aningens besviken över att jag inte klarade 2.15 när jag ändå var så nära. Mjölksyra fanns det en del av villjag minnas. Typ så att det nästan sprutade ut genom öronen. J*vlar i havet vilken spykänsla jag låg inne med, MEN jag kräktes aldrig (till skillnad från många andra runt omkring mig). Hade dock oerhört svårt att få i mig någonting efter loppet. Fick både banan, kexchoklad och mjölk men det ville sig inte.
Visste inte heller om jag skulle skratta eller gråta där inne i målområdet. Så ont som jag hade. Överallt. Fötterna kändes bortdomnade, låren stummare än betong, hälsenorna saknade all elasticitet och höftböjarna var ur funktion. Hjärnan försökte gå men kroppen lyssnade inte. Måste vart en underbar syn för alla åskådare..:) 

 

 

Självklart blir det en nästa gång. Dagen efter, när jag var lika smidig som en Finlandsfärja i kroppen, klickade jag mig in på deras sida och anmälde mig till GöteborgsVarvet 2017. 
Nu vet jag vad som väntar, vad som krävs plus att jag har en tid att slå! :)

 

* Fantastiskt hur mycket den mänskliga kroppen klarar av. Att springa konstant i 138 minuter. Mer eller mindre otränad. Jag har mitt pannben att tacka för mycket.
* Riktigt imponerad över hur bra allt flöt på under dagen, både med transporter, bagagein-,/utlämning och information, med tanke på antalet deltagare (och åskådare).

* Mindre imponerad över att vi behövde ta oss upp- och nerför en trapp för att komma ur målområdet. Det kändes ungeför som att bestiga Mount Everest. Varje steg var en milstolpe.

* Förvånad över hur snabbt träningsvärk kan ta över ens kropp. Och hur länge den kan stanna. Tog nog en vecka innan den gav med sig helt.

* Glad över den stora variationen av löpare längs med banan. Det gjorde mig varm ända in i själen att alla kan ta sig an en halvmara, oavsett om du är ung/gammal- elit/motionär- smal/tjock. Sprang förbi en handfull löpare med en ålder långt över pensionär vilket fick mig att le. Jag vill också

* Folks uppfattning om vad som är höger resp vänster samt snabbt resp långsamt tempo är oerhört delad. Fast å andra sidan, allt är ju relativt..de kanske sprang snabbt mot vad de brukar? ;)

* Göteborgare är ett festligt folk, givmilda och väldigt klämkäcka.  

 

Typ så.
Känner att det är snuskigt svårt att få med allt i text, alla detaljer/känslor/upplevelser. 
Mitt enda tips är- skaffa dig en egen bild. Spring loppet! :)